-

Det blev fint. Kände mig ball. Jag var härmed förevigad på skolan.
- Vad håller ni på med?
Det var städerskan som kom från ingenstans.
-Ingenting!
Säger jag och försöker dölja mitt bläckskrivna namn på den vita lutande väggen.
-Är det du som har skrivit Emmelie där?
Frågar städerskan surt.
-Nä, det är inte jag!
Säger jag alldeles för snabbt.

Jag ljög. Visst tusan var det jag. Med två m också! Städerskan gick vidare med sin städvagn och kvar stod jag med blossande kinder och ett skrikande blått Emmelie på väggen. Jag var helt övertygad om att hon skulle kolla i skolkatalogen, känna igen mig och min stavning (tack pappa för att du envisades med två m!) Jag såg framför mig hur hon skulle komma till vårt klassrum, berätta för läraren och hur jag sen skulle få sitta med vatten och såpa för att tvätta rent väggen igen.

Idag sisådär 14, 15 år senare känner jag mig rätt säker på att städerskan inte kommer att kontakta mig. Jag är förevigad på Äsperödskolan vilket känns roligt. Men städerskan, jag hade dåligt samvete, jag lovar!