-

Den blonda tjejen sitter på tåget. Man kan nästan se på henne att hon är förväntansfull, hoppfull, lycklig och orolig. Hon håller nästan krampaktigt sin väska i knät, precis som hon vore rädd att något skulle falla ur. Tåget stannar och hon reser sig upp, slänger den stora väskan över axeln och kollar ordentligt på sätet så att hon inte glömt något. Hon går mot utgången och man kan se hur hon intar perrongen med bestämda steg.

Den blonda tjejen är jag, jag för ett år sedan. Jag sitter på tåget ifrån Bitten och hennes intensivkurs i hur min och andras beroendehjärnor fungerar. Jag har precis satt mig på tåget som tar mig på mitt livs resa. Jag är förväntansfull, hoppfull, lycklig och jävligt orolig om sanningen ska fram. Hur fan ska jag klara detta?! Jag har fått med mig en väska full med ”bra att ha verktyg ifall du blir sugen på socker”, jag är precis livrädd att något verktyg ska ramla ut eller att jag ska glömma kvar något på sätet. Försöker minnas precis allt Bitten sagt, jag ska klara detta, jag vill klara detta! Det är jag som stegar ut på perrongen med bestämda steg.

Ett år har gått och nej jag står inte kvar på perrongen. Snarare tvärt om. Jag stegade ut i ett fantastiskt liv. Just nu styr inte min beroendehjärna mig. Den goda ängeln har den onda djävulen i ett fast grepp i strypkopplet och jag mår underbart. Jag har mitt liv tillbaka. Jag njuter av att slippa vara slav under mitt beroende, jag njuter av att slippa bunkra upp sötsaker så jag klara mig tills nästa dag, jag njuter av att slippa gå till affären och skämmas för att handla godis igen, jag njuter av att slippa få blodsockerfall då jag proppat i mig sjukt mycket socker och annat onyttigt. Som en bonus har jag gått ner 37kg så jag njuter av att kunna handla kläder på ”vanliga” avdelningar, jag njuter av att knyta skorna, jag njuter av att kunna gå i trappor utan att få ont i knäna. Kan ibland reagera på hur mycket tyngre det kan vara då jag bär en tung kasse och då har jag kånkat runt på 37 kg, jag kan inte förstå det! Jag njuter helt enkelt!

Men den där väskan jag krampaktigt höll på tåget har jag kvar, men nu kanske i form av en handväska. Jag är inte riktigt lika rädd att ”verktygen” ramlar ur längre, för jag vet att ”verktygen” fylls på varje gång jag träffar andra beroendehjärnor på möten. Men det kan gå snabbt att sluta gå på möten och verktygen kan lätt lyckas falla in i något hål i fodret så det gäller att jag är på min vakt. Se till att ängeln håller hårt i strypkopplet och har garden uppe för jag vill verkligen inte in i skiten igen! Hittills har det gått bra. Visst, vissa dagar känns den där förbannade verktygsväskan tung och jobbigt att kånka runt på men det övervägar inte de dagarna jag ser verktygsväskan som en fördel och tillgång i livet i stort och ibland till och med kan vara tacksam över att jag har den. En dag i taget helt enkelt så hoppas jag att det blir ett år till. Men för att i mitt livs resa bli påmind om hur det var slänger jag ut länken till artikeln om mitt sockerberoende. Och om jag har tur kanske någon stackare som är kvar i skiten läser detta och till dig, jag hoppas att även du får möjligheten att sitta på tåget som tar dig på ditt livs resa med Bittens väska i knät. Tack Bitten Jonsson för din kunskap och tacka alla nära och kära som stöttat mig under tiden!

http://www.magasinvera.se/tankvart/sockret-var-emmelies-drog




Foto: Fredrik Sellberg