-

Hada jag haft sommar och sommarlov, NU!!

Har skjutit på det länge men idag gjorde jag det. Jag samlade på mig ett par tänkbara kandidater, tog ett djupt andetag och intog provrummet. Jag talar givetvis om att finna en bra kompis till sina tuttifruttis, bomber, pattiblaffer, taxöron, ja kalla dem vad du vill. Jag testar den första, den man tycker är snyggas och önskar ska sitta som handen i hansken. Nej, den var för liten runt om. Gör ett tappert försök att fästa bhn på galgen som personalen alltid lyckas med men ger snart upp. Ger mig på nästa kandidat, tittar ner men ser inget alls, det lilla som kan finnas existerade inte. Utbrister i förtvivlan något slags hallå och japp, det ekade av allt tomrum i kuporna. Av med den och ger mig inte på att försöka få upp den på galgen igen. Nästa, ju jävlar. Även om den inte var den snyggaste så lever jag på hoppet om att den ska sitta fint. Kandidat nummer tre åker av lika fort som den kom på då jag inser att ingen kille någonsin mer skulle titta mig i ögonen då hans blick skulle falla någon annan stans. För att göra en lång historia kort fann jag tillslut en tutthållare. Men det gick åt både blod, svett och tårar! Tänk på det killar varje gång ni ser ett par schysta bröst eller då ni själva bara kan gå och plocka ett par kallingar i en korg, det ligger hårt arbete bakom!  

Disken fyller diskhon med råge, böckerna är framlagda, kaffebryggaren laddar upp inför en tuff natt och det är som det ska vara inför slutspurten av den stundande hemtentan. Men tror då inte det ska vara några större problem, sällskapas ju av dammråttorna.

Fick ett vykort från min pappa som är på semester i USA igår. Tur att jag själv har varit ute och rest det senaste annars hade jag kanske blivit lite avundsjuk. Var ju i UA (Uddevalla) i helgen och det skiljer ju bara ett S mellan UA och USA annars är det väl ungefär detsamma? Brooklyn bridge – Uddevallabron, Central park – Margretegärdeparken, Frihetsgudinnan – statyn på torget, Yellow cab – Taxi väst, Empire State Building – höghusen på Bohusgården, Times square – ”reklamtavlan” ovanför Mc Donalds, fantastisk shopping – Torp... jag som sagt, det skiljer ett S, jag är inte avundsjuk, inte alls faktiskt!

Den blonda tjejen sitter på tåget. Man kan nästan se på henne att hon är förväntansfull, hoppfull, lycklig och orolig. Hon håller nästan krampaktigt sin väska i knät, precis som hon vore rädd att något skulle falla ur. Tåget stannar och hon reser sig upp, slänger den stora väskan över axeln och kollar ordentligt på sätet så att hon inte glömt något. Hon går mot utgången och man kan se hur hon intar perrongen med bestämda steg.

Den blonda tjejen är jag, jag för ett år sedan. Jag sitter på tåget ifrån Bitten och hennes intensivkurs i hur min och andras beroendehjärnor fungerar. Jag har precis satt mig på tåget som tar mig på mitt livs resa. Jag är förväntansfull, hoppfull, lycklig och jävligt orolig om sanningen ska fram. Hur fan ska jag klara detta?! Jag har fått med mig en väska full med ”bra att ha verktyg ifall du blir sugen på socker”, jag är precis livrädd att något verktyg ska ramla ut eller att jag ska glömma kvar något på sätet. Försöker minnas precis allt Bitten sagt, jag ska klara detta, jag vill klara detta! Det är jag som stegar ut på perrongen med bestämda steg.

Ett år har gått och nej jag står inte kvar på perrongen. Snarare tvärt om. Jag stegade ut i ett fantastiskt liv. Just nu styr inte min beroendehjärna mig. Den goda ängeln har den onda djävulen i ett fast grepp i strypkopplet och jag mår underbart. Jag har mitt liv tillbaka. Jag njuter av att slippa vara slav under mitt beroende, jag njuter av att slippa bunkra upp sötsaker så jag klara mig tills nästa dag, jag njuter av att slippa gå till affären och skämmas för att handla godis igen, jag njuter av att slippa få blodsockerfall då jag proppat i mig sjukt mycket socker och annat onyttigt. Som en bonus har jag gått ner 37kg så jag njuter av att kunna handla kläder på ”vanliga” avdelningar, jag njuter av att knyta skorna, jag njuter av att kunna gå i trappor utan att få ont i knäna. Kan ibland reagera på hur mycket tyngre det kan vara då jag bär en tung kasse och då har jag kånkat runt på 37 kg, jag kan inte förstå det! Jag njuter helt enkelt!

Men den där väskan jag krampaktigt höll på tåget har jag kvar, men nu kanske i form av en handväska. Jag är inte riktigt lika rädd att ”verktygen” ramlar ur längre, för jag vet att ”verktygen” fylls på varje gång jag träffar andra beroendehjärnor på möten. Men det kan gå snabbt att sluta gå på möten och verktygen kan lätt lyckas falla in i något hål i fodret så det gäller att jag är på min vakt. Se till att ängeln håller hårt i strypkopplet och har garden uppe för jag vill verkligen inte in i skiten igen! Hittills har det gått bra. Visst, vissa dagar känns den där förbannade verktygsväskan tung och jobbigt att kånka runt på men det övervägar inte de dagarna jag ser verktygsväskan som en fördel och tillgång i livet i stort och ibland till och med kan vara tacksam över att jag har den. En dag i taget helt enkelt så hoppas jag att det blir ett år till. Men för att i mitt livs resa bli påmind om hur det var slänger jag ut länken till artikeln om mitt sockerberoende. Och om jag har tur kanske någon stackare som är kvar i skiten läser detta och till dig, jag hoppas att även du får möjligheten att sitta på tåget som tar dig på ditt livs resa med Bittens väska i knät. Tack Bitten Jonsson för din kunskap och tacka alla nära och kära som stöttat mig under tiden!

http://www.magasinvera.se/tankvart/sockret-var-emmelies-drog




Foto: Fredrik Sellberg

Jag hoppas du inte alls har det bra.
Jag hoppas du ligger vaken som jag
och känner dig lustigt glad och rörd
och yr och ängslig och mycket störd.

Och rätt som det är, så får du brått
att lägga dig rätt för att sova gott.
Jag hoppas det dröjer en liten stund...
Jag hoppas du inte får en blund!

Hur mycket tid lägger vi egentligen på att vänta? Vänta på bussen, vänta på att vattnet ska koka upp, vänta på hissen, vänta på kärleken, vänta på att hissen ska gå upp på kärleken, vänta på att börja lektionen, vänta på att håret ska växa, vänta på besked, vänta på sms osv. osv. Har vi tid att vänta? Eller vänta! Är vänta något vi måste? Vi alla kanske är i väntans tider. Jag väntar i alla fall på bättre väder.

...Rosor, så vackra men det gör förbannat ont om man sticker sig på dem (Kan ha samma egenskaper som män!). Men har hört att det finna många sorter, dofter och färger så jag gissar att det bara är att stuffa vidare in i rosenbuskarna, se upp för taggarna så gott det går och bara hoppas på att man tillslut hittar den finaste rosen. Om man nu skulle vara missnöjd med snopp..jag menar knoppen, funkar växtnäring?

Jag och några i min vänskapskrets brukar tala om ”den vita rocken”. Ni vet han som kommer och hämtar en och kör en till avdelningen där det finns stolar med skärp på. För om ”den vita rocken” hade haft tillgång och insyn i min hjärna hade det plingat på dörren för länge sedan (okej! jag ljög nu…det har redan ringt på dörren en gång men då svarade jag att det inte fanns någon Emmelie på denna adress, han ursäktade sig och tog hissen ned igen). Frågan är hur länga jag kan köra med den fulingen?

Men nu till min fråga, ska jag bli rädd eller ta det som en komplimang när en kompis säger ”Det känns rätt skönt för om ”den vita rocken” skulle komma och hämta mig, då vet jag att du, Emmelie redan är där”?! Hon måste väl mena att jag är en vän som alltid ställer upp i vått och torrt och självfallet finnas vid hennes sida då de ”vita rockarna” hämtar in henne. För inte kan hon väl mena att jag är snäppet lite mer koko än vad hon är och att jag redan sitter i stolen med skärpet på när hon kommer? Eller?!

I förra inlägget nämnde jag Tupperware och jag fortsätter på burktemat. Det finns kärlek på lasarett, det finns kärlek på jobbet och det finns kärlek på nätet. Men för typ en singel som mig som inte befinner sig på lasarett (tack gode gud för det), inte befinner sig på jobbet (har nämligen inte något än men ”jobbar” på det), och heller inte är fullt tillgänglig på nätet… Varför finns det inte kärlek på burk?! Det hade varit otroligt praktiskt att ta fram en liten… eller stor burk och kunna ta sig en rejäl slev kärlek på kvällskvisten. Jag är sugen i alla fall! 

Jag önskar att det skulle finnas en liten lagom stor skål som man då och då kunnat lägga ifrån sig hjärnan i. Fylla skålen med lite vatten, lägga ner hjärnan och titta på den där den skvalpar runt och för en stund slippa tänka alla tankar. Bara vara liksom. Kanske blir detta Tupperwares nya affärsidé? Men glöm aldrig vem som kläckte idé, (H)järnskålen! Det var jag!

Jag ska berätta en hemlis för er. Japp, nu säger jag det. Jag är lite rädd för att cykla. I alla fall i stan. Det är liksom som om jag hamnar så mycket högre upp vilket innebär att ett eventuellt fall skulle bli enormt. Med lite fart på det kan det helt enkelt bli livsfarligt! Jag får då och då höra av nära och kära att jag har en vinglig gång. Att jag under promenerande titt som tätt dunkar in i personen bredvid. Tänk detta beteende på en cykel, ja det kan återigen bli förenat med livsfara.

Nu till min stora fråga. Hur kan människor cykla OCH prata eller smsa under cyklandets gång?! För mig helt obegripligt! Livsfarligt! Lägg av med det där!!! Ni är ute och cyklar!!!

Hörde på nyheterna att Obama ska kunna skicka ut sms till alla vid terrorhot eller naturkatastrofer. Här snackar vi kontakter! Vad skulle han sen skriva?

Tja! En del vatten här nu. Stanna inne! Pease out Obama

eller...

Tjena! Omaba här. Känns lite hotfullt just nu. Så stanna hemma idag. Puss och kram

Blonda spekulationer så här på morgonkvisten.

Idag har jag lyckats få årets första bränna (ni vet en sådan där ful efter ett linne) och årets första skoskav. Här snackar vi vår/sommartecken! Har tillbringat härliga timmar i solen med lika härliga vänner. Jag är nöjd helt enkelt. Som pricken över i fanns det en låda gubbar kvar i affären, det stod Emmelie på dem. Fler gubbar med mitt namn på tack… ja, så länge de är fina och goda förstås!  

Är det för att sommaren närmars sig och innebär att jag återigen blir inneboende hos mina päron som jag vill vara uppe så länge som möjligt? För att liksom övningstrotsa?  

Står som en höna bland de andra panelhönorna och tittar ut över dansgolvet. Ser i periferin hur en inte alltför rolig gubbe går med bestämda steg mot vårt håll men hinner ha någon logisk konversation med mig själv att det mest troliga är att han siktat in sig på tanten bredvid mig. Men för säkerhetsskull tittar jag åt ett helt annat håll. Låtsas som om jag har fullt upp med att studera dansarna på golvet. Nu närmar han sig, ta tanten, ta tanten! Nej, inte mig, nej, inte mig! Får en pickning på axeln samtidigt som jag hör ”får jag lov” FAN! Javisst säger jag och krystar fram ett trevligt leende. Ja, bara att stå ut. Dansen efter kan ju bara bli bättre och en vacker dag kanske är det jag som är den inte allför roliga damen som ska ge sig på lammköttet?

Mm, tänker inte anstränga mig för att få till något (försök till) fyndigt inlägg. Jag tänker bara skriva att jag är trött, hängig och om jag gift mig med någon vars efternamn varit mandel hade jag definitivt varit en av det bittra slaget. Men efter regn kommer solsken. Imorgon är en annan dag.