-

Det krävdes en ordentlig smäll och en syn av världen från ett annat håll för att jag återigen kände för att blogga. Det var nämligen precis vad som hände mig precis. Allt gick väldigt fort och helt plötsligt låg jag där. Ni vet med en öm höft och en bultande handled med en värld som var upp och ned. Jag gjorde vinterns första vurpa (peppar peppar men hoppas att det var den första OCH sista). Det är underligt det där med att ramla för man spänner precis varenda muskel som går att spänna. Känner redan nu att min arm har tendenser till träningsvärk och mitt huvud har inte samma viga förmåga som i vanliga fall. Jaja, ska vara glad att mörkret fallit, att jag kunde resa mig upp och att det inte var i rusningstrafik. Hemska tanke hade ju varit att jag inte kunnat resa mig och vart tvungen att ligga kvar i mörkret och invänta rusningstrafik. Tack gode Gud. Armen!